Gustav Strannes son Karl Stranne dog när briggen Blue Bird förliste i en storm utanför smögen på julaftonsnatten 1972. Det hela berodde på ett fruktansvärt misstag av kaptenen som surrat fast Karl vid Rorkulten och glömt bort det.
Gustav Stranne är tårögd när han berättar vad som hände den julaftonsnatten i vinterstormen. Han berättar att han såg ett skepp som kämpade mot vågorna i stormen och han ville göra allt för att rädda det från förlisning.
-Men jag trodde aldrig att det var den båt Karl var sjöman på, briggen Blue Bird. Han skulle ju inte komma tillbaka till Sverige förrän om en månad, säger Gustav Stranne.
Skeppet kom i nöd
Gustav berättar att skeppet var nära att förlisa flera gånger då det antingen var på väg att gå på grund eller kapsejsa. Det var inte konstigt i den hårda vinden som var då.
-Skeppet seglade i snöstormen med nerisad rigg och kom i nöd. De kastade ankare och försökte få i räddningsbåtar. Men vågarna tog räddningsbåten dom hade gjort klar, säger han.
Räddningsaktionen
Gustav som är en känd sjöman som räddat många skepp i nöd tvekade aldrig att försöka komma till undsättning. Han sprang ner till båtbryggan och la ut sin båt.
– Ja la ut min båt från Smögen och kom till undsättning. När jag kom fram till skeppet sa jag; båt i lä hoppa i alle man ni blir bärgade då.
Avslöjandet
Gustav var en riktig hjälte och räddade flera sjömän från det sjunkande skeppet. Därefter är det bråttom att värma upp de nedkylda sjömännen så han bjöd på brännvin i kabyssen.
– Jag tog mitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda dom skeppsbrutna på. Jag visste inte namnet på skutan. Så efter nio supar i spetsiga glas kom namnet Briggen Blue bird på tal.
-Jag slog glaset i golvet i kras. Sa ni Blue Bird kapten? Gud i himlen var är då min son? Det blev dödstyst bland männen i vrån!
Dödsbeskedet
Gustav Stranne fick en isande känsla i kroppen; hans son var död. Förtvivlad och ledsen tar han av sig sydvästen.
-Jag tog sakta sydvästen utav. Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav. Nämn ej Blue Bird är ni snäll.
Kaptenen erkänner
Kaptenen stammar fram berättelsen av vad som hänt hans son.
-Kapten var grå han var tärd, stormen tjöt, knappt man hörde hans ord
När han sa med skälvande röst till sin värd. Karl stod surrad och glömdes ombord.
Karl Stranne från Smögen blev surrad vid rorkulten för att inte spolas av båten när vågorna spolade över däck. Det blev hans död då alla i besättningen räddade sig själv och glömde bort honom.
En tragedi utan dess like som det talas om än i dag i Smögen.
Nina webben 